Här var faktiskt enda gången jag tyckte det kändes sådär att vara ensam. Jag fick för mig att det skulle finnas björn i närheten, så jag pratade högt och trampade på kvistar så jag säkert skulle höras på håll. Därmed, hade jag räknat ut, skulle alla eventuella björnar i närheten gå undan. De är egentligen mer rädda för mig än tvärtom.
På väg mot Fulubågan, en serie små vattenfall nära den lilla byn Mörkret.
Sådär, nu har jag lagt in hälften av årets foton.
Stadsbons fotoblogg 